Det finns ingen Spyan i Mellanmjölk
Vi sitter på ett hostelrum i Berlin, klockan är ungefär halv tio på morgonen och det är efterfest.
Jag har kärat ner mig i en kille som sitter i fönstret röker och pratar om revolution. Vi dricker öl från lidl som inhandlats på vägen till efterfesten. Killen med glasögon sitter bredvid mig och frågar ut mig om staden Mellanmjölk, alla utom jag och mina två vänner i rummet är från huvudstaden. De behandlar oss lite som några exotiska djur, de här är människor som tycker man är på landet när man är på Djurgården.
Efter att ha rabblat upp Mellanmjölkkändisar som, Fronda, Promoe, Maria Montazami och Skogsturken frågar killen med glasögon om utelivet. "Allt stänger vid två" svarar jag. Han verkar allvarligt inte riktigt förstå. "Men vaddå? Så vid två är det slutfestat överallt?", "Ja".
Jag tänker inte så mycket mer på det hela, säger en hel del andra saker som suger fitta med Mellanmjölken och skrattar med de andra åt våran patetiska lilla stad (mest försöker jag få kontakt med killen i fönstret). När vi stapplat oss därifrån några timmar senare blåser mina vänner upp i ett enormt agg mot huvudstadsinvånarna och jag börjar då själv analysera deras beteende en del, och jag förstår något.
I huvudstaden får man inte använda Jantelagen.
I Mellanmjölk klagar vi på Mellanmjölk, vi klagar på att det inte finns något att göra, på att de är grått, på att allt stänger två och när vi klagar och kör ner våran egen stad i botten så mår vi lite bättre, vi mår så där Svenskt missnöjt och mysigt! Huvudstadsborna däremot får fan inte klaga på sin stad. De är "tha capital" och någon stans i Svenskagrundlagen står det att om man bor i Sveriges största stad då får man inte klaga på sig själva. Huvudstaden ska var undantaget som bekräftar regeln kring den Svenska jantelagen.
Kryphålet till att ändå må bra är att se ner på alla andra, för att inte klaga måste de hela tiden påminna sig själva om hur bra deras stad är.
Genom att dra ner alla andra i smutsen så ser de själva jävligt rena ut.
Det är en timme som skiljer oss åt, Mellanmjölk och Huvudstaden.
(närmare än så här kommer jag nog aldrig än kärleksförklaring till Mellanmjölken, jag flyttar härifrån om några veckor och jag är glad över det. Dessutom vet jag att om jag någonsin kommer komma tillbaka så kommer allt här vara precis lika förjävligt som alltid)
To next time, Aloha
