Amerikat

Jag måste nog berätta för världen om mitt äventyr till allt du kan tänka dig, fots, buss, tågs, tunnelbanas. (Här måste jag nog också lägga till att det där är böjningar man inte kan göra på nya ord som tåg, i händelsa av att min gamla svensklärare Öyvinn läser det här. Hans favoritskämt alla kategorier är "Till dators" så tokigt då!) Allt började hemma hos allas vår Magic som resumerat föregående kväll så utmärkt. Efter en frukost med frukt och gammal festivalmüsli insåg jag att jag nog var tvungen att skynda mig. Men eftersom det är lite av min grej att alltid få brottom väntade jag ett tag till, innan jag gjorde slag i saken och gick till busshållsplatsen. Det var nu precis en timme till tåget skulle gå och jag insåg att trängas med pensionärer och alkisar och julstressade småbarnsmammor som skriker åt sina barn på bussen hade jag inte tid med. Så jag började gå. Väldigt fort gick jag, och ganska långt. Klockan tickade och jag gick för glatta livet. När jag tillslut hade korsat den oändligt långa och farliga vallbybron började saker utspela sig som i nån dålig bok man läste och tänkte att vilken barnslig bok. Jag såg busshållsplatsen där bussen som går hem till mig stannar och jag tänkte att om den kommer precis nu så är det ett tecken. Hade det här varit boken så förstår ni ju att den kommit då, och det gjorde den.

Busschauffören, som för att göra den där boken lite mer könsneutral vilket man alltid bör sträva efter, var en kvinna, tittade på mig som om jag var precis så svettig som jag kände mig. När bussen var framme och jag sprungit den lilla biten hem till mig med minst en granne som stirrade på mig var det 25 minutrer kvar till tåget skulle gå. Jag tog världshistoriens snabbaste dusch och slängde ner lite kläder och andra grejer som kan vara bra att ha i väskan. Och här insåg jag att min enda chans att hinna med tåget var att ta cykeln dit. Så, på ett väglag min mamma inte skulle låtit mig cykla på, och lite halvt bakis som jag var, tog jag mig till tågstationen. Jag cyklade och hoppades att jag inte skulle ramla och dö. Samtidigt tänkte jag på nåt min mamma brukar säga när det är brottom: ta det lugnt, det är ju inget tåg som går. Jag anlände till stationen, en minut innan tåget skulle gå, och sprang så gott det gick till spår 2 (såklart gick det inte från ettan, vad hade det vart för bok). När jag närmar mig tåget hörs konduktören som ropar ?nu åker vi!? och precis när jag kommit uppför den där lilla trappan, så rullar tåget iväg. Med mig på. Förstår ni känslan? Det var underbart untan överdrift!

Jag kom in där i en tågvagn, osminkad, en slickad frisyr, svettig, och framförallt väldigt röd i ansiktet. Jag har välsignats med ytliga blodkärl där, vilket stör mig ganska mycket. En gång var det nån som frågade om jag var på väg att svimma när jag sprang vårruset. Men det här var ialla fall mer pinsamt. Det enda som skulle fattas i den där boken var väl nån jättesnygg kille som satt där och stirrade när jag flåsade. Det var det som tur inte. Och efter en liten uppfräschning på tågtoaletten var jag fit for fight igen. När jag anlände till huvudstaden var jag fortfarande i adrenalinkick efter att jag faktiskt hunnit med tåget. Och när jag tagit tunnelbanan till dit jag skulle, möttes jag av en sån där skylt det brukar finnas i filmer ibland när någon anländer till en flygplats. Där det står namnet på resenären. Det stod mitt namn, och hon som höll den var kompis till min trumpetspelande vän som var anbledningen till hela resan. Konserten var fantastiskt bra, tur för henne.

Och ja, Bert-kvällen  måste absolut styras!

Peace out och God Jul/ Little